Att sluta amma ett större barn, utan gråt

 

Jag är en sån där som ammat ett barn som är stor nog att springa fram till mig, dra upp tröjan och förtjust utropa "Jag vill ha tutte!". Precis en sån som jag, innan jag fick barn, inte ville bli. Varför? Ja, säg det. På grund av vår kultur och på grund av att det snackas om att sånt är fel och kanske rent utav äckligt. Att folk som ammar större barn är perversa hippies som inte vill acceptera att barnet blivit gammalt och att amningen skulle hindra barnet från att bli självständigt och att ett sånt barn skulle sova i ens säng för evigt och inte vilja flytta hemifrån förrän hen är 42. Nu vet jag ju att inget av det där stämmer och jag är enormt nöjd med att jag valde att amma mitt barn så länge som barnet och jag själv ville, trots yttre påtryckningar om att det var hög tid att sluta. (Samsover gör vi också, sen födseln, och har inga stressade planer på att sluta.)

 

       

 

Mitt barn har älskat att amma sen födseln. Vi fick igång det hela oförskämt bra och jag kände mig helt bekväm att gå omkring och amma bland folk redan första dagen (tills jag förstod att jag inte "borde" vara så bekväm, eftersom andra inte alltid var det, men det är en annan historia). Amningen var också det som var det i princip enda fina under koliktiden som sen följde och har sen dess räddat enormt många situationer och varit det smidigaste (och för oss enda) sättet att hålla pyret nöjt och glatt vid sömn, transporter och alla typer av sociala sammankomster. Jag har ammat i sele och sjal på alla ställen från restauranger till utomhusgymet. När mitt barn blev så stor att hon tydligt kunde uttrycka sin kärlek för dessa tuttar och det som fanns i dem, blev det nästan bara ännu finare. Hon ville bjuda sina badleksaker och karaktärerna i sina böcker på "snotis" (som alltid varit vårt ord för denna kärleksfulla aktivitet) och blev som ett barn på julafton varje gång tröjan åkte av. När hon började på förskolan vid 1,5, blev amningen ett finfint sätt att tanka närhet innan och efter, eftersom avskeden var lite jobbiga för oss alla.

 

                              

  

 

När K började närna sig 2 år, var inskolad och nöjd på förskolan (hade till och med lärt sig sova där, trodde jag aldrig skulle hända, dock var det en kortvarig trend innan hon återgick till att vara vaken och umgås med de äldsta barnen), hade vi väldigt utdragna och tidvis jobbiga läggningar. Vi hade alltid ammat till sömns i sängen (det enda som funkat och varför bryta ett vinnande koncept) alternativt hade hon somnat på pappas mage i sele, om jag inte var hemma (detta började dock inte funka förrän ungefär då). På dagarna kändes det ibland som att hon inte visste vad hon skulle göra om hon inte ammade, det började kännas nästan tvångsmässigt och hon ville ha tutte hela tiden. Vi kunde aldrig läsa en bok utan tutte, eller kolla på film, eller gå i selen, eller kramas, typ. Dessutom tog nattningarna flera timmar eftersom hon tuttat så mycket redan, vilket inte gjorde insomningstutten lika effektiv.

 

Här började jag steg 1 av tuttavvänjningen: sluta amma dagtid. Behövde hon sova middag fick hon göra det i sele eller försöka somna på nåt annat sätt (vilket hon aldrig ville, vilket gjorde att hon ytterst sällan valde att sova middag, vilket gjorde att nattningen inträffade typ 19 varje kväll istället för typ 21, vilket var magiskt för oss eftersom vi aldrig någonsin tidigare fått den där egentiden på kvällen som folk snackar om: vi kunde prata med varandra, kolla på film, käka glass varenda kväll, vilken fest!). 

Varje gång hon ville tutta, drog jag ut på det och sa "du får när vi kommer hem/efter middagen/om en stund/efter boken" osv. Visst protesterade hon och blev småledsen eller lite arg, men var lätt att avleda med nåt annat kul. Jag undvek också alla former av lättklädda outfits den här tiden, för att inte locka. 

Processen tog väl någon vecka eller så, sen var vi helt tuttfria om dagarna och ganska snabbt började hon typ skämta om att amma på dagen, så hon var helt med på att vi inte gjorde det längre och det var helt okej, utan hard feelings. Resultatet av detta var att hon tjoade av upphetsning varje gång det började närma sig kväll, ville borsta tänderna och byta om till pyjamas så fort som möjligt för att sen kunna slänga sig i sängen och få sin älskade kvällstutte. Och somnade på två minuter. Seger! För min egen del var det, trots att det var mitt eget val och att det var jätteskönt att ha klarat av det, ändå lite jobbigt, så var beredd på att det kan kännas så. Både att en era är över, men också för den rent fysiska hormonomställningen som sker i kroppen. Ju lugnare amningsavslut, desto mindre depp, skulle jag säga. Det tillfälliga deppet försvann dock snabbt, medan segerkänslan bestod.

Vi fortsatte amma hela nätterna tills K var 2,5. Då började jag få lite krupp på att ALLTID behöva vara tillgänglig med min kropp om natten, vilket ju också innefattade kvällen eftersom hennes natt började 19. Att söva om på natten utan tutte var omöjligt (så som det alltid varit omöjligt) och hennes pappa kunde inte söva i sängen. Var jag inte hemma på kvällen fick han söva i sele och ha henne kvar där tills jag kom hem, och hon vägde ju ändå några kilo. Dessutom behövde jag få sova. Alltså sova så som jag gjorde tiden innan K. Flera timmar i sträck. Flera nätter i rad. Och just nu var K inne i en fas då hon dessutom inte nöjde sig med att få tutte och direkt somna om, utan ville ligga på mig och rulla runt samtidigt som hon kunde amma i timtal.

 

Jag hade dock ett problem och därför väntade jag lite längre än vad jag egentligen hade tänkt (att sluta nattamma har kommit upp i mina tankar många gånger förut). Och det problemet var att alla tips jag fick var i princip: "lägg dig på soffan eller ta in på hotell så får pappan lösa det, det brukar funka efter ett par nätter med skrik". För mig var detta helt ologiskt: jag ska visa mitt barn att det är mysigt och tryggt att somna även utan tutte och så ska jag göra det genom att försvinna och låta henne gråta sig till sömns? Och hur kul är det att ge barnets pappa, som länge längtat efter att kunna vara lika poppis som jag vid läggdags, en uppgift som är dömd till att misslyckas och bli ett jobbigt minne? Nej, hellre skulle jag amma tills hon var 42 då.

 

Men jag började googla som en galning, läsa böcker och fråga om råd i fina Facebookgrupper där likasinnade hade liknande funderingar. De flesta snällare "metoder" gällde betydligt mindre barn, men att "ploppa ur" tutten innan hon somnade och sånt som rekommenderas för mindre barn var hon 1: för gammal och vis för och 2: det funkade aldrig när jag testade när hon var liten heller för då hade jag kanske inte behövt avvänja henne nu. De flesta råd de i mina ögon vettiga människorna kom med var att vara nära men säga konsekvent nej, hur lång tid det än behövdes.

 

Jag var enormt tveksam för om detta skulle funka, men jag gav det ett försök eftersom det var det som rekommenderades som snäll-metod. Jag berättade för K att vi skulle sluta med natt-snotis och när natten kom och hon vaknade första gången var jag vänlig men bestämd och kramade henne i min höghalsade (för första gången på natten på 2,5 år) tröj-famn och berättade att allt var okej. Men det var inte okej. Inte för K och inte för mig. Hon protesterade högljutt, grät och sa om och om igen mellan sina hulkningar att hon ville ha snotis och hon måste få snotis och maaammaaaaaaaaaa. Några gånger trodde jag att hon hade somnat, men hon tog bara en paus innan hon fortsatte gråta och böna och be. Efter en timme av förtvivlad gråt i min famn, bröt jag ihop och langade fram tutten och sa bara "vi prövar igen en annan gång" innan jag själv snyftade mig till sömns bredvid min sovande, utmattade unge.

 

Nedslagen, men glad att jag inte fullföljde något som kändes så fel, fortsatte jag att forska i det hela och vidgade mina vyer ytterligare genom att läsa utländska bloggar, fler forum och artiklar. (Det är sjukt att något så självklart och naturligt som amningsavslut ska vara så förbannat svårt att få vettiga råd kring.) Till sist kom jag fram till en "metod" som är helt och hållet logisk, där jag kunde behandla mitt barn som den lilla människa hon är och inte som en mekanism som programmerar om sig när hon fått skrika utan respons tillräckligt länge. En process, helt enkelt, precis som vi vuxna gärna vet om i förväg att vi ska flytta, börja nytt jobb, få ett nytt barn eller motsvarande för dig livsomställande (ja, faktiskt) händelse. Jag plockade råd och tips från olika ställen och skräddarsydde ett "program" som jag tyckte passade oss. Tuttavvänjning steg 2 kunde börja!

 

1. Få K att förstå grejen med hjälp av fraser som:
"När du var liten behövde du snotis jämt för att bli mätt, men nu äter ju du mat sen länge så du behöver ju inte snotis längre"
"Du kan ju somna i både sele, vagn, bil, cykel nu (obs, att sova på annan plats än vid tutte/sele började hon göra först vid 2 år så det var ganska nytt) och så har du somnat på föris också och i soffan någon gång så då kan du ju somna i sängen utan tutte också"
"Mamma behöver få sova lite mer så jag orkar göra mer roliga saker med dig på dagarna, för nu sover jag så lite så jag är så himla trött och då blir inte jag så rolig"

2. Gjorde en bok (alltså en klipp-och-klistra-variant) med bilder och text med ovannämnda frasers innebörd. Den började med K som tuttande bebis och beskev i ord och bild hennes resa från liten till stor (obs, jag var noga med att inte skuldbelägga genom att säga att hon är FÖR stor för snotis eller så, bara peppande att hon är stor och klarar detta). Jag vräkte också på med kärlek och massa trygghet, att vi alltid finns nära och att både mamma och pappa (och mormor och farmor osv) kan ligga bredvid när hon somnar och att det finns massor av sätt att somna på, så som tillsammans med någon du älskar, ett gosedjur eller helt själv och att allt är tryggt och bra. (Jag grinade en del när jag gjorde denna och när jag läste den för K.)

3. Virkade en tutte. Japp, det gjorde jag. I boken "Virkat för män" (eller 2-åringar, uppenbarligen) hittade jag en lätt beskrivning på en liten tuttboll som jag gjorde (i ekobomull, stoppat med ull). K fick se bilden och jublade och ville att jag skulle virka den NU! Jag sa att hon kunde gosa med den virkade tutten på natten sen när vi skulle sluta med natt-snotis, ifall att hon saknade snotis då. Eftersom jag är sämst på handarbete tog detta någon vecka, vilket gav en tidsplan för när det var dags, en tidsplan som både K och jag kunde förstå och förhålla oss till: när tutten är färdigvirkad då slutar vi amma. (Jag grinade lite när jag virkade tutten också, fast på ett fint sätt.)

4. Köpte en present till K som hon skulle få när vi slutat nattamma. Inte "du får en present om du slutar amma", utan "du ska få en present för att vi firar att du är så stor så du kan somna utan snotis". Det blev en svindyr ekologisk cykel för att den representerade så bra att hon blivit stor. Så stor att hon både kan cykla och sova utan tutte. Presenten skulle hon få "när vi slutat med natt-snotis", så jag inte band upp mig på en speciell dag ifall att allt skulle gå åt pipsvängen.

 

          

 

 

Jag var noga med att påpeka att amningsavslutet gällde just natt-snotis och att hon ändå skulle få en godnatt-snotis och en godmorgon-snotis. Så det inte skulle bli en större grej än vad det var och så vi kunde fokusera på vad som var kvar, snarare än vad som skulle gå förlorat. När boken var klar och läst ett antal gånger och tutten färdig var det dags. Vi valde att börja på sommarlovet (men en helg går ju annars fint) så att vi alla skulle kunna få vara trötta dagen efter om det behövdes. Morgonen innan avslutet vaknade jag chockad över att jag hade sovit en hel natt i sträck. För första gången på 3 år! Min enda förklaring till detta, om det inte var en märklig slump, är att K var så redo att hon tjuvstartade.

 

Dagen kom och vi var redo, alla tre. (Även om, trots att vi anser oss vara en väldig jämställd liten familj, detta i stort sett uteslutande var mellan mig och K och så hade varit sen födseln eftersom amning var det enda som funkat på natten.) Hon fick sin godnatt-snotis och somnade som vanligt på ett kick och när första uppvaket kom kände jag ett helt annat lugn. Jag påminde vad vi pratat om, kramade, klappade, strök på huvudet och satt upp och vaggade i sängen. Visst var hon lite ledsen, men all form av panik uteblev och istället kom små snyftningar om att hon saknade snotis och att hon ville vara i min famn. Det tog ungefär en timme den här gången också, men denna gång somnde ingen av oss med gråten i halsen, utan med seger. Hon vaknade ett par till gånger denna natt och då räckte det med några minuter av upprepning innan hon somnade. På morgonen (jag hade som regel att morgonen började tidigast 6, eftersom vi vanligtivs gick upp senast 7) fick hon sin efterlängtade morgon-snotis och jag var enormt peppande för att det gått så bra.

 

De följande nätterna blev det cirka tre korta uppvak på några minuter per natt som alla var lite småsorgliga, men snabbt övergående och hon behövde vaggas mindre och mindre för att kunna somna. Efter bara några dagar somnade hon om på min arm, liggandes bredvid mig, på några sekunder och slutade också be om morgon-snotis. Vi hade slutat även med denna av bara farten! (Hon började dock fråga efter morgon-snotisen några dagar senare, men då sa jag bara "men den har vi ju slutat med också nu" och hon köpte det ganska snabbt, utan större sorg.) Efter någon vecka slutade hon med de korta uppvaken helt och nu vaknar hon normalt max en gång per natt, men lika ofta sover hon i ett svep (eller vaknar, men låter bli att väcka mig alls). Om hon vaknar räcker det med att lägga henne ner och krama henne så somnar hon om på ett par sekunder. Ibland ber hon om "godnatt-snotis" lite när som helst, lite halvt på skoj, men blir aldrig ledsen när jag nekar, hon vet ju vad som gäller.

 

 

Vi har fortsatt med godnatt-amningen när jag är hemma, men nu kan även hennes pappa söva (vad fel det låter med "söva", men ni förstår: han får henne att somna) henne i sängen om kvällarna. Vilken seger för pappsen! Efter 2,5 år, plötsligt händer det! 
Min förhoppning är att godnattamningen bara rinner ut i sanden och att vi helt plötsligt har slutat, men jag har ingen större brådska eftersom detta bara är en mysig stund som inte äter upp någon energi och som bara besparar mig tid eftersom läggningarna blir så snabba. Känner jag att jag vill sluta helt innan hon väljer att sluta, tror jag att det kommer bli en ganska lätt grej, eftersom vi alla nu vet hur vi klarar oss utan.